Fler svar till de som är skeptiska till esperanto
Innehåll
1. "Esperanto har sina rötter i den västerländska kultursfären och är genom sitt Fundament hårt bundet till denna kultur, sådan den var på 1800-talet."
2. "Detta sätter också gränserna för dess neutralitet, rättvisa, demokrati och duglighet i världen av i dag."
3. "Inte längre dugligt är exempelvis dess patriarkaliska struktur."
4. "Vore det inte bättre att skapa ett nytt mer rättvist språk för internationell kommunikation?"
1. Vore det inte bättre att skapa ett nytt mer rättvist språk för internationell kommunikation?
Förvisso finns det en koppling mellan det verkliga, faktiskt använda esperanto och Fundamentet, men denna koppling är inte alls särskilt fast. 95 procent av esperantisterna känner inte till Fundamentet och strunta i det. Fundamentet har litet inflytande, något som man ser om man undersöker språkets utveckling. Dess inflytande är ju till sin natur indirekt, exempelvis via läroböcker och grammatikor som mestadels är skrivna av människor som väl lärt känna Fundamentet.
Javisst, esperanto har rötter i den västerländska kultursfären. Eller snarare i den östeuropeiska: det västerländska är rent utanverk, ytligt och skenbart. Enligt mitt sätt att se det liknar förhållandet mellan esperanto och dess europeiska rötter det mellan haitisk kreol och dess rötter i franskan. Fastän nästan hela det haitiska ordförrådet har sina rötter i indoeuropeiska språk är det faktiska språket till sin natur inte indoeuropeiskt. Det är stor skillnad mellan rötterna och den fullväxta plantan.
För övrigt sade Zamenhof klart och med rätta att han föreslagit ett språk som inte är uppbyggt enligt europeisk modell. Se här vad han säger i Unua Libro (Första Boken):
"...varje ord förekommer alltid och endast i en konstant form, nämligen i den form som det är tryckt i ordboken, och de olika grammatikaliska formerna, det ömsesidiga förhållandet mellan orden o s v uttrycks genom sammanfogning av oföränderliga ord. Men eftersom en sådan uppbyggnad av ett språk är helt främmande för de europeiska folken och det skulle vara svårt för dem att vänja sig vid en sådan har jag helt anpassat detta sönderdelande av språket till andan i de europeiska språken, så att om någon lär sig mitt språk efter en lärobok, utan att först ha läst igenom förordet (som för eleven är alldeles obehövligt), kommer han inte ens att komma på tanken att det här språkets uppbyggnad på något sätt skiljer sig från hur hans modersmål är uppbyggt."
Sedan förklarar han att fratino består av tre ORD: frat, in och o. Detta är ett typiskt kinesiskt sätt att se på saken. Av den citerade texten framgår klart att Zamenhof avsiktligt utarbetat ett språk av ickeindoeuropeiskt slag med alla drag av ett så kallat isolerande språk. Att säga: "de olika grammatikaliska formerna, det ömsesidiga förhållandet mellan orden o s v uttrycks genom sammanfogning av oföränderliga ord" är att definiera kriteriet på ett isolerande språk.
Du förvånas antagligen av att sådana språkelement som o och in är ord för Zamenhof. Enligt min åsikt använde han denna terminologi för att understryka att språket består av oföränderliga bitar som kan läggas till varandra utan någon som helst modifiering av formen inom en sådan bit (sådana modifieringar är vanliga i västliga språk, som exempelvis i engelskan: "foot>feet"; "come>came"). Mitt intryck är att han någonstans sett en beskrivning av det kinesiska språket med exempel, kanske till och med hade en kinesisk grammatik till hands, och konstaterade att denna uppbyggnad av språket har många fördelar, å ena sidan på grund av den perfekta regelbundenheten, å andra sidan på grund av den enkelhet med vilken den gör det möjligt att uttrycka komplexa begrepp genom kombination av enkla ord. Nåväl, på 1800-talet använde texter om kinesiskan, baserade på skriften utan hänsyn till det talade språket, termen "ord", när det faktiskt handlade om de grundläggande oförändeliga bitar som språket består av. I dag kallar man sådana bitar för morfem.
Faktum är att esperantos "själ" inte alls är europeiskt. I inget europeiskt språk kan man uttrycka en och samma tanke med så många olika fraser som li iris kongreson trajne, kongresen li trajnis, li iris al la kongreso per trajno, pertrajne li veturis kongresen, li trajne alkongresis o s v . Denna variation i uttryckssätt beror på det faktum att morfemen är absolut oföränderliga och gränslöst kombinerbara, ett drag som esperanto delar med kinesiskan. Till den ansenliga utvecklingen av vårt språk har - förutom några ungrare under den period som går under namnet "la Budapeshta skolo" - många kineser, japaner och koreaner bidragit. Uttryck som la nova ponto longas unu kilometron, eller Unesko ree resolucias favore al Esperanto, som har förekommit i kinesiska esperantopublikationer, svarar inte alls mot tankebanor och språkliga vanor i den västerländska kultursfären. Inte ens engelskan, i vilken man lätt gör verb av substantiv och substantiverar verb, kan man använda begreppen "longa" eller "rezolucio" i verbform.
Så vitt jag vet är det bara i esperanto som den konfucianska fyrordiga uppmaningen till fäder och söner att väl spela sina roller kan översättas ordagrant, alltså med fyra ord, i en lika poetisk och koncis form som i det kinesiska originalet: Patro patru, filu fil'. Den enda översättning som jag hittat på engelska är Let the fathers be fathers and the sons sons. På franska Que le père agisse en père, le fils en fils. Dessa är mycket längre från originalet än esperantoöversättningen, inte bara till formen, utan också till innehållet: de är för precisa. Detta enkla exempel visar att språkets europeiska rötter inte hindrar det i dess funktion som förmedlare mellan kulturer.
2. "Detta sätter också gränserna för dess neutralitet, rättvisa, demokrati och duglighet i världen av i dag."
Javisst, helt säkert är esperantos bra egenskaper begränsade. Ingen påstår att det är ett perfekt hjälpmedel för internationell kommunikation. Esperantisterna påpekar bara att det i den rådande situationen är det minst dåliga eller minst odugliga. Det är inte perfekt neutralt, perfekt rättvist, perfekt demokratiskt, perfekt dugligt. Men om man ger upp längtan efter något absolut och accepterar att allt är ofullkomligt på den här planeten, blir slutsatsen att esperanto är det förhållandevis - men ändå i hög grad - bästa kommunikationsmedlet på en internationell skala enligt dessa kriterier. Om man förkastar det på grund av bristen på perfektion, vad återstår? Man är då dömd att använda system som till och med är ännu mindre tillfredsställande! Påstår någon att exempelvis engelskan är mer neutralt, mer rättvist, mer demokratiskt och mer dugligt? Om svaret är ja skulle jag vilja se med vilka argument och fakta man försvarar denna ståndpunkt.
Om man jämför hur man med språkets hjälp i verkliga livet utvecklar (eller försöker utveckla) relationerna mellan personer med olika språk, konstaterar man att det i huvudsak föreligger sju situationer:
1. fullständig oförmåga att kommunicera;
2. knapphändig kommunikation av afasi-typ (stammande, hackig användning av ett språk man inte behärskar, med försök att precisera med gester, ansiktsuttryck med mera);
3. "broken English" (mellan när det fungerar som sämst enligt 2 och som bäst enligt 3 finns många grader av effektivitet);
4. god engelska på hög nivå;
5. användning av ett annat språk än engelska som de kommuniceradne mer eller mindre väl behärskar (ett vanligt fall i Afrika);
6.>samtidig tolkning och översättning;
7.esperanto.
Jämför hur dessa sju sätt att lösa den internationella språkliga kommunikationen fungerar i praktiken och du kommer att konstatera att när det gäller neutralitet, rättvisa, demokrati och duglighet är esperanto vida överlägset alla de andra.
*Det är inte fullständigt neutralt, men det är mer neutralt än engelskan och andra nationella språk av vilka inget är fritt från politiska och ekonomiska eller nationalistiska bihang.
*Det är inte helt dugligt, men enligt min erfarenhet av de olika systemen för mellankulturell eller internationell kommunikation är det mindre odugligt än de andra, i synnerhet engelskan, vars oexakthet och spretighet och sitt uttal, som är svårt för de flesta folk, gör det dåligt anpassat till uppgiften att underlätta mellankulturell kommunikation.
*Det är inte fullständigt rättvist: för att nå en god funktionell nivå kräver det enligt min uppskattning fyra gånger mer tid av en ostasiat än av en västerlänning, men förhållandet är ändå mycket bättre än det som engelskan kräver, ett språk som de flesta ostasiater aldrig lyckas behärska på en duglig nivå. Om en människa behöver 200 timmar för att kunna använda esperanto bra, och 5000 timmar för att kunna använda engelska på samma nivå, är det mer rättvisa i en värld som kommunicerar på esperanto. Dessutom är ett system i vilket alla deltar i lärandet mer rättvist än ett system i vilket en minoritet av privilegierade inte alls använder tankemöda på detta och ändå oförtjänt ständigt åtnjuter överlägsenhet i användningen av det språkliga "vapnet".
*Det är inte helt demokratiskt, men eftersom det tillåter mycket mer frihet är det mer demokratiskt än de andra systemen. De andra språk som används internationellt är diktatoriska: de kräver att man ger ord åt sina tankar enligt deras struktur och inte enligt någon annan. Till exempel i engelskan är det fel att säga he helps to me, medan er hilft mir är den enda rätta formen i tyskan, lika så он мне помогает i ryskan; i franskan kan man varken använda den engelska eller den tyska strukturen, att därför säga il aide moi eller il aide à moi vore att göra sig löjlig. Det faktum att man på esperanto lika väl kan säga li helpas min (engelsk struktur), li min helpas (fransk struktur) eller li helpas al mi (tysk och rysk struktur) ger en känsla av frihet i uttryckssättet som enligt min åsikt mer respekterar demokratins principer. Ju friare strukturer desto lättare undviker man risken att göra fel och att därigenom utsätta sig för att bli retad eller att känna sig underlägsen.
*Det är mer rättvist och demokratiskt också på så sätt att intelligensen eller ett reflexmässigt skapande har en större roll än minnet vid inlärningen, och därigenom reduceras skillnaden mellan folken när det gäller möjligheterna att behärska det väl. I europeiska språk finns mängder av godtyckliga former som man inte kan sluta sig till, bara mer eller mindre mödosamt, genom ständig repetition, fästa i minnet (och efter några år glömma). För en kines är det lättare att lära sig att 我是 wo shi, 你是 ni shi, 他是 ta shi är på esperanto mi estas, vi estas, li estas, än att lära sig I am, you are, he is. På samma sätt krävs det mindre tankemöda att göra härledningen mi > mia, ŝi > ŝia, helt i enlighet med kinesiskans 我 wo > 我的 wode, 她 ta > 她的 tade än att tillägna sig orelaterade former som I - my - mine; she - her - hers. Det är enklare att bilda eksterlandano (utlänning) (på kinesiska 外国人 waiguoren) av ekster (外wai), land (国 guo) och ano (人ren) än att tvingas minnas det obesläktade foreigner. På samma sätt är det svårt att med en serie som horse / mare/ colt/ stallion komma på ordet när man behöver det; det är lättare med en serie som ĉevalo, ĉevalino, ĉevalido, virĉevalo (på kinesiska: 马 ma, 母马 muma, 小马 xiaoma, 公马 gungma); jämför också å ena sidan, ox /cow / calf / bull, och andra sidan bovo > bovino > bovido > virbovo (på kinesiska: 牛 niu > 母牛 muniu > 小牛 xiaoniu > 公牛 gongniu).
På grund av denna mindre tunga belastning av minnet, som gäller hundratusentals språkliga element, tillägnar man sig esperanto mycket snabbare än andra språk och håller minnet lättare vid liv. Dessutom känner man sig mer språkligt bekväm i en internationelll miljö där det talas esperanto än i en miljö där ett annat system används. Människor känner sig mer respekterade. Man får en känsla av att språket är skapat för människan för att möjligöra kommunikation mellan människor, och inte att människan är den som kuvad måste anpassa sig till språket, d v s till de godtyckliga nyckerna hos det aktuella språkets förfäder.
På grund av allt detta ansluter sig esperanto till de ouppnåeliga idealen neutralitet, rättvisa, demokrati och duglighet. När man ställs inför flera valmöjligheter, säger då inte sunda förnuftet att man skall välja det bästa, även om det inte är idealiskt?
Internationellt umgänge ökar mycket snabbt. Så har exempelvis antalet invandrade arbetare ökat från 75 miljoner till 200 miljoner på 30 år. En intelligent organisation av samhället skulle kräva att den ur kostnads/effektivitets-synpunkt, och även ur rättvisesynpunkt o s v, jämför de olika metoderna att kommunicera mellan kulturerna - framför allt engelskan och esperanto - och välja det kostnadseffektivaste. De många människor som känner frustration och orättvisa på grund av oförmåga att kommunicera språkligt förtjänar större uppmärksamhet än man ägnar dem.
3. "Inte längre dugligt är exempelvis dess patriarkaliska struktur."
Skulle verkligen esperanto ha en patriarkalisk struktur? Säkert inte mer än andra språk som används vid internationella kontakter. Om esperanto inte vore präglat av sina rötter i levande språk, genom sin födelseort och -tid, skulle man kritisera det för att vara en abstrakt, livlös laboratorieprodukt. Mycket av dess själ beror på den tid och den plats som såg det så att säga ta form. Men just därför är det livfullt och har själ, en egen stämning som andra internationella språk aldrig förvärvade och som är en stor psykologisk fördel, för när man använder det har man känslan av att använda ett vanligt mänskligt språk, inte en kod.
Men hur som helst förstår jag inte varför esperantos patriarkaliska rötter, om de nu över huvud taget existerar, skulle göra det till ett mindre användbart internationellt språk än engelskan (eller latinet, eller japanskan...). Har de inte alla en patriarkalisk struktur? Återigen vill jag understryka att det är meningslöst att söka efter ett perfekt språk. Vad världen behöver är ett språk som verkligen på allvar botar människorna från den av samhället skapade afasi till vilken den världsomfattande användningen av engelska dömer majoriteten av de människor som måste kommunicera med dem som har andra språk.
Esperanto är det enda språk om vilket det på ett objektivt sätt är möjligt att bevisa att det ganska snabbt botar människor från det mer eller mindre afasiliknande sätt att kommunicera som präglar de ínternationella förbindelserna av idag som baseras på användningen av engelska (eller på system som simultantolkning, där en stor del av deltagarna i en diskussion tvingas tala ett annat språk än sitt eget).
4. "Vore det inte bättre att skapa ett nytt mer rättvist språk för internationell kommunikation?"
Jag börjar från en mycket praktisk utgångspunkt: vilket val har människorna idag? I stället för att ta som utgångspunkt ett idealiskt språk som inte finns jämför jag esperanto med de kommunikationssätt som finns tillgängliga i praktiken. Jag beaktar också de icke västerländska folkens öde. Det är för mig något mycket viktigt, något som ni alla som på sin tid läste min artikel "Den västerländska dialekten" eller min bok ”La Bona Lingvo” (Det goda språket) säkert tydligt kände. Men jag konstaterar att om de som inte är västerlänningar inte väljer esperanto måste de antingen helt överge tanken på direkta internationella kontakter eller försöka lära sig engelska. Detta språk har de dåliga, alltför västerländska dragen hos esperanto i en ytterst, verkligen ytterst, mycket högre grad, faktiskt i så hög grad att bara en liten elit bland dessa folk (åtminstone i östra Asien) lyckas lära sig språket så att de i praktiken förmår kommunicera. Esperanto ger avsevärt bättre resultat. Jag har samlat många vittnesmål från ostasiater som lärt sig både engelska och esperanto. De är enstämmiga när de konstaterar att det krävs mycket mindre möda och tid att nå en fungerande nivå på esperanto än på engelska.
Av detta drar jag slutsatsen att så länge som ett annat och bättre allmänt kommunikationsspråk inte har skapats och lever, är en värld med esperanto rättvisare, bekvämare, trevligare än en värld utan esperanto för dem som måste kommunicera mellan folken.
Faktiskt tänker jag inte bara på de vuxna - fastän mitt dåtida arbete med flyktingar har gjort mig medveten om vidden av de svårigheter som avsaknaden av ett språk orsakar - och på de människor som måste kommunicera över gränserna, utan också på de miljoner och åter miljoner unga i hela världen som man tvingar att lära sig de många oregelbundenheterna i det engelska språket, som de aldrig kommer att behärska, medan möjligheterna att en gång efter ett mindre frustrerande långt bemödande behärska esperanto skulle vara mycket större om man undervisade dem i detta språk. Denna gigantiska investering i tankemöda på ett företag som till stor del misslyckas är absurt. Så använder inte samhället på ett intelligent sätt sina pengar och folkets intellektuella resurser.
Därför tycks det mig viktigt att sträva efter att medvetandegöra mänskligheten om att esperanto är en bättre lösning, även om den inte är idealisk, dit har vi långt kvar. Och det även om så strävan pågår några århundraden. Det var värt att kämpa mot slaveriet, till och med när dess avskaffande föreföll omöjligt att förverkliga och när framgångarna på vägen till målet visade sig nedslående långsamma. Naturligtvis skulle arbete för esperanto inte vara möjligt om det bara begränsades till detta ädla motiv. Även det stora nöje som språket redan nu ger dem som har lärt sig det förtjänar att beaktas och skapar motivation vid sidan av den idealistiska vision som den kompletterar.
Vad det mer idealiska språket beträffar skulle det inte bara kräva åtminstone ett sekel av allsidig och världsomfattande användning efter dess publicering, för att det skulle få liv, men utan en ideologisk grund jämförbar med den som Zamenhof gav esperanto har det mycket små utsikter att bli ett verkligt levande språk och att förvärva den nödvändiga sociala basen. Åtminstone när det gäller esperanto har processen ägt rum och språket är nu färdigt.